Avelsträffar

Avelskonferens 2014
Varmt välkommen till SWKK’s avelskonferens den 18/1 2014 klockan 10. Karin Söderberg kommer att prata om vallningsegenskaper och avel av vallhund. Vi håller till på Lekeberga, hos Nils och Ingrid Drakenberg. Boka upp detta datum och anmäl dig redan nu (senaste anmälningsdatum är den 7/1).

Mer information kommer ut på vår hemsida och facebooksida. Har du några frågor om detta, eller har du inte möjlighet att gå in på klubbens hemsida?

För frågor och anmälan, kontakta:
Susanne Gustafsson, 070-521 86 63, sussi@norrdal.se eller
David Williams, 0435-44 08 05, williams.slattakra@telia.com.

Missa inte detta, hälsar styrelsen.

 

Avelsträffen i Tägt 2013

Här finns lite information från avelsträffen i Tägt, gällande klubbens arbete att samla information om avelsmaterial från andra länder. Maila oss om du inte kan öppna filerna eller om du vet någon mer som kan tänkas vilja ta del av detta. Formuläret "Information om utländska working kelpies" ska kunna fyllas i och skickas via mail.

Vänliga hälsningar, Susanne Gustafsson David Williams Avelsråd SWKK



Avelsträff SWKK, Svenska kennelklubben, Spånga 14/9 2009

I ett regnigt novemberväder träffades ett femtontal personer i Svenska kennelklubbens lokaler för att lyssna på Per Arvelius, agronom och doktorand vid Institutionen för husdjursgenetik, SLU där han studerar hundars beteendeegenskaper. Avelsträffen inleddes med en kort presentation av samtliga deltagare och därefter berättade Per lite om sitt arbete med att utveckla ett nytt BasMH samt om sitt examensarbete som handlade om en utvärdering av SVaK’s arbetsbeskrivning (se också nedan).

Föredraget var uppdelat i fyra delar där den första delen handlade om grundläggande genetik. Helt kort förklarade Per vad en gen är, en DNA sekvens som oftast kodar för ett visst protein. Proteiner i sin tur utgör huvudbeståndsdelen i allt levande och ligger till grund för uppbyggnad och funktion av den samling celler som i samverkan bildar de organ som hunden består av. Per betonade också vikten att förstå att beteendeegenskaper är en kombination av både arv, dvs vilka gener en individ har, och miljö. För att få en bra vallhund räcker det således inte med ett bra genetiska material. Det måste också vara en gynnsam miljö vi sätter hunden i.

Därefter övergick Per till att prata om hundens historia där han beskrev olika teorier om hundens ursprung samt när, var, hur och varför hunden domesticerades. I stort sett alla forskare är idag överens om att ursprunget till dagens hundar går att finna hos vargen. Man tror, via genetiska och arkeologiska fynd att det har gått minst 15 000 år sedan vargen domesticerades och vissa genetiska data tyder på att det var i områden i södra Asien, i sydöstra Kina där domesticeringsprocessen påbörjades. Per beskrev två huvudhypoteser som skulle kunna förklara hur själva processen gick till. Den ena utgår från att människan fångade vargvalpar där man behöll de mest lätthanterliga, medan den andra handlade om att vargen själv sökte sig till människan och utnyttjade vissa resurser som människan kunde erbjuda. Anledningar till varför vargen domesticerades kunde vara sällskap till människan, som mat till människan, värme, vakt eller renhållning. Däremot anses inte jakt vara en av anledningarna till att vi domesticerade vargen.

I nästa del, som dels handlade allmänt om hundavel och dels om avel för beteendeegenskaper, beskrev Per hur hundaveln bedrivs idag i Sverige. Det är en uppdelning i ett stort antal hundraser och aveln bedrivs i många små populationer. Det är den enskilda uppfödaren som styr sitt eget avelsurval och det är ofta många intressen och avelsmål inblandade. Avel för beteendeegenskaper är svårt och en framgångsrik avel underlättas av användningen av olika metoder för att mäta ärftliga skillnader, t ex egenskapsbeskrivningar samt reaktionsbeskrivningar som MH. Poängen med att använda sig av dessa är att det blir fler hundar tillgängliga för avel, man får en säkrare avelsvärdering och man kan få ut en förhållandevis objektiv och lättillgänglig information ur dessa. Det man måste fråga sig innan man börjar använda sig av metoder för att mäta beteendeegenskaper är vilka egenskaper som är av betydelse, om egenskaperna verkligen är ärftliga, om metoderna är tillförlitliga samt om de verkligen mäter det man avser att mäta. Som exempel tog Per och diskuterade MH, där man genom utvärderingar sett att det är ett användbart instrument för att göra avelsurval för bättre brukshundar samt för vissa vardagsegenskaper, t ex för att minska rädslor.

Idag är det väldigt många som vill beskriva sina hundar och Per är involverad i en grupp där man arbetar med att ta fram en gemensam mentalbeskrivning för alla hundraser, ett BasMH. I ett sådant MH finns en basdel som används gemensamt för alla hundraser och sedan finns vissa delar som kan läggas till för att t ex beskriva viktiga delar hos vallhunden eller delar som är viktiga för retrieverraser, sällskapshundar osv. I slutorden för denna del sammanfattar Per att beteendeegenskaper är ärftliga och att mäta dessa för avelsändamål är svårt, men att det går och att det finns mycket att vinna genom att hitta tillförlitliga metoder för att göra det och att använda detta som ett komplement i sitt avelsarbete. 

Så var det dags att sträcka på benen och vandra iväg för lite gott fika innan den sista delen togs upp – nämligen avel för vallningsegenskaper. Per har, som nämndes ovan, utvärderat SVaK’s arbetsbeskrivning och räknat på arvbarhet för de olika egenskaper som beskrivs. I utvärderingen ingick två versioner av arbetsbeskrivningen, version 1989 och version 1996. Eftersom syftet med SVaK’s beskrivning är att användas i ett avelsarbete, att välja ut lämpliga hundar till avel, är det viktigt att de egenskaper som beskrivs har en förhållandevis hög arvbarhet. De frågeställningar som ställdes var: Vilka egenskaper är det som mäts och hör vissa och i så fall vilka, egenskaper ihop? Hur kan dessa eventuella korrelationer tolkas? Vilken användbarhet har SVaK’s båda arbetsbeskrivningar som verktyg i avelsarbetet med border collie? Totalt ingick ca 1700 hundar som var beskrivna med version 1989 och drygt 900 hundar beskrivna med version 1996.

I ett första steg analyserades hur väl beskrivningsskalorna utnyttjades för de olika egenskaperna. Det är viktigt att samtliga punkter i skalan nyttjas och det resultat som visades var att de utnyttjas väl. Därefter utfördes arvbarhetsskattningar, dvs en analys om egenskaperna är ärftliga. Definitionen för arvbarhet beskrev Per som: ”Arvbarheten beskriver hur stor del av skillnaden mellan föräldrarnas fenotyp och populationsmedelvärdet som i genomsnitt återkommer hos avkomman”. Per överraskades av de höga arvbarheter han fick fram i 1989-års version av arbetsbeskrivningen, medan betydligt lägre arvbarhet återfanns i de flesta egenskaper i 1996-års version. Arvbarheten i den första versionen var högre än man tidigare sett i någon annan jämförbar studie. Hälften av de 17 egenskaper som beskrevs i 1989-års version hade arvbarheter som översteg 0.30, vilket anses som hög arvbarhet. Möjliga förklaringar till dessa skillnader kunde dels vara att skalorna var bättre i 1989 års version jämfört med 1996-års, dels att egenskaperna var tydligare definierade och/eller att beskrivningarna hade utförts med större omsorg. Här kom några av deltagarna på avelsträffen med ytterligare förslag på förklaringar, där vissa visste att beskrivningar med den första versionen utförts av ett fåtal, ofta väl utbildade beskrivare medan beskrivningar där den andra versionen användes har utförts av ett flertal olika instruktörer på vallhundskurser. Per höll med om att det mycket väl kunde vara en möjlighet och att det också innefattades i det sista av hans alternativa förklaringar. I nästa steg undersökte Per hur de olika egenskaperna hängde ihop och om arvbarheten förändrades vid hopslagning av egenskaper. Per såg att flera av de olika egenskaperna kunde grupperas till ett fåtal mer övergripande egenskaper. Dessa kallade han för pondus/koncentration, djuravstånd, tempo samt bitbenägenhet. Det han såg sammantaget var att alla de fyra övergripande egenskaperna har arvbarhet som översteg 0.30. Att göra en sådan ihopslagning av egenskaper till ett fåtal övergripande egenskaper kan vara användbart vid presentationer och ge en lättare överblick av resultat och utvärderingar.

De ta-med-sig-hem-meddelanden som vi fick med oss från denna del kan sammanfattas i några punkter: 1. Använd bra och utvärderade metoder för att mäta beteendeegenskaper, t ex arbetsbeskrivning. 2. Titta inte enbart på avelsdjurens egna resultat utan inkludera även resultat från släktingar. 3. En arbetsbeskrivning mäter inte allt utan nyttja även andra uppgifter i ett avelsarbete. 4. Bortse inte från din egen uppfattning om avelsdjurens och deras släktingars kvaliteter. 5. Sträva efter att få så många valpar som möjligt i kullen testade. 6. En arbetsbeskrivning kan ALDRIG ersätta, utan enbart komplettera, kunskap och erfarenhet hos duktiga uppfödare.

Efter Pers intressanta och givande föredrag var det dags för lunch med en hel del diskussioner om vallning i allmänhet och working kelpie och vallning i synnerhet. Då de goda pajerna i princip var uppätna samlades samtliga deltagare igen för en stunds diskussion. En del förslag på diskussionspunkter hade inkommit från olika deltagare och det fanns dessutom några punkter kvar sedan den avelsträff vi hade i Bråfors. Dessa punkter sammanfattades till: 1. HD-problematiken. Hur ska vi förbättra HD-status hos working kelpie? 2. Avelsbasen. Hur ska vi förbättra genpoolen? 3. Vallegenskaperna. Hur ska vi tillvarata och utveckla arbetsegenskaperna hos working kelpie? De olika punkterna fördelades på tre grupper där man antingen fick välja en punkt eller ännu hellre, hinna med att beröra samtliga punkter. Alla deltagare fick en uppmaning att försöka komma med praktiskt tillämpbara förslag på lösningar på de olika problemen. Efter en och en halv timmes gruppdiskussioner samlades alla igen för en sammanfattning.

Den grupp som valt att diskutera punkt ett, HD-problematiken, resonerade över problemets storlek i rasen. För att få reda på hur många hundar som får problem med hälta av sin HD var ett förslag att ta fram en enkät och fråga hundägare hur deras upplevelse av problemet är. Det togs också upp en fråga hur stor del av ökningen som berott på byte av avläsningsmetod, samt hur arv respektive miljö påverkar. Miljön har viss påverkan, men det måste alltid finnas en genetisk predisposition hos den enskilda individen för att HD ska utvecklas. Vissa ansåg att problemet egentligen inte ligger i hur det ser ut hos dagens hundar utan hur det kommer att se ut hos nästkommande generationer.

Gruppen som diskuterat punkt två, hur genpoolen kan förbättras, ansåg att man bör lita på uppfödarnas förstånd och vilja att bevara och utveckla rasen. Man ansåg att det inte utvecklar rasen positivt om man lägger på för mycket regler och bestämmelser som måste följas. Istället bör man satsa på att öka förståelsen varför olika sätt att avla kan leda till olika resultat. Ett praktiskt förslag för att förbättra genpoolen var att sätta upp begränsningar för antalet avkommor efter tik respektive hanhund. Dessa skulle då sättas generöst och som exempel tog man upp att antalet avkommor efter en hund ej bör överstiga 50 individer, alternativt att sammantaget inte överstiga det årliga genomsnittet på antalet registrerade hundar. Importer av avelsdjur togs också upp till diskussion, t ex diskuterade man vilka för- respektive nackdelar det kan finnas med de försök som införts i Norge där staten ger bidrag till importer. I Sverige är det ett tillräckligt antal importer som tas in idag, men dessa tas dåligt tillvara i dagens avel. En fråga ställdes om en anledning kunde vara att dessa inte var tillräckligt bra som avelshundar. Den tillgängliga avelsbasen är idag inte tillräckligt utnyttjad utan det finns genetiskt intressanta hundar som inte används i avel. Det ansågs dock att detta inte skulle styras upp alltför hårt utan återigen poängterades vikten av att öka förståelsen för ett långsiktig och hållbart avelsarbete.

Den tredje gruppen diskuterade hur rasens vallegenskaper bäst ska tas till vara och utvecklas. Där diskuterade man användningen av SWKK’s egenskapsbeskrivning och förslag på hur den bör utvecklas. Bland annat tog man upp vikten att beskriva hundarna vid fler än ett tillfälle. Vikten av att ha likartade förhållanden vid de olika tillfällena togs också upp samt problemet med att hundarna befinner sig i så olika utvecklingsnivåer vid beskrivningstillfället. Antalet beskrivningstillfällen behöver utökas och ett förslag var att fortsätta försöken att beskriva vid wk-mästerskapet. Behovet av att känna till vilka olika typer av working kelpie som finns togs också upp samt att det bör finnas en rekommendation att uppfödare ska lämna uppgifter om det till valpköpare för att denne ska veta vad för typ av hund han eller hon kan förvänta sig och att det motsvarar dennes behov. Däremot ansåg man att det inte är rimligt eller ens önskvärt att sträva efter en enda typ av wk, utan att det bör finnas flera typer eftersom behoven är olika. Det diskuterades också om det bör finnas krav på godkänt VP för avelshundar för att öka statusen på rasen som vallhund. Samtidigt togs det upp vilka eventuella problem som kan finnas både med att ha ett sådant krav och att inte ha det. Vissa ansåg att man riskerar att ytterligare minska avelsbasen med ett sådant krav. Till exempel kan det vara så att vissa hundägare inte har något intresse att gå ett VP med sin hund, men denna hund kan vara viktig ur gensynpunkt. Frågan ställdes hur dessa hundägare ska fångas upp samt hur stort ett sådant problem kan vara, hur många individer det kan röra sig om. Förslag på att ha ett dispensförfarande togs upp. Frågan på godkänt VP för avelshundar kommer att tas upp till diskussion vid nästa årsmöte.

Nu var klockan 17 och alla var väldigt trötta, men förhoppningsvis nöjda med dagen och fyllda av nya tankar och funderingar och ny kunskap. Vi i avelsgruppen hoppas på att det ska finnas intresse för ytterligare avelsträffar och vi önskar att ni medlemmar kommer med förslag på hur ni vill att dessa ska se ut, vad de ska innehålla och hur de ska utformas. Hjälp oss att utforma nästa träff så att den blir som just du vill ha den.

Väl mött igen, Susanne, Meta, Birgitta och Gun