De första 40 åren - här samlar vi historien

1984 bildades Nordiska Working Kelpie Rådet. Rådets syfte var att verka för bevarandet av working kelpie i Norden och verka för att rasen blev registrerad som egen ras. I samband med att detta till slut lyckades och klubben blev avtalsansluten till SKK år 2000 antogs en kompromiss i fråga om rasnamnet. Rasen började registreras i SKK:s Annexregister som australian stock dog/working kelpie och NWKR fick byta namn till Svenska Working Kelpie Klubben, SWKK, (rasklubb för australian stock dog/working kelpie). I avtalet med SKK stadgas att working kelpie ej får delta på utställning men kan delta i alla andra sorts prov och tävlingar.

2017, efter samtal mellan Svenska Working Kelpie Klubben, Svenska Kelpieklubben och Svenska Kennelklubben ändrades rasnamnet till working kelpie.

Från och med 1:a januari 2019 är SWKK ansluten som specialklubb till Svenska Vallhundsklubben (SVaK)

Vi börjar med en intervju med Birgitta Östergren som gjordes 2011

Intervju med på Birgitta Östergren 90 års dag år 2011 (Birgitta avled 2012)

Jag heter Birgitta Östergren och föder upp Stormkappans Working Kelpies. Jag har hållit på med hundar och hundavel sedan 1939 då jag ställde ut en shetland sheepdog på SKKs jubileumsutställning i Stockholm. Min första egna hund, en rottweiler, fick jag dock redan c:a 10 år tidigare. Förutom shelties har jag ägt och fött upp schäfer, bullterrier och cavalier king charles spaniel och tilldelades 1968 Hamiltonplaketten för min uppfödning, men det var först 1973 som jag importerade de två första Kelpiena till Sverige. De hade mest Show Kelpies i stamtavlan men redan året därpå tog jag in två Working Kelpie-tikar, Elfinvale Almira och Elfinvale Anita.

Vi var några entusiaster som snart bildade en avelsavdelning inom SBK, AfAV som sedan blev Svenska Kelpie och Cattle Dog Klubben, officiell rasklubb. Redan då arbetade jag för att få Working Kelpien officiellt accepterad, men det visade sig att det inte gick att få något stöd för detta från klubben.

Då samlades en grupp WK-ägare på Lekeberga i oktober 1983 för att bil­ da en klubb för vallande Kelpies inom SvaK (SvaKs avd. för Working Kelpie) och valde en interimsstyrelse bestående av Larry Jones ordf., Bir­ gitta Östergren sekreterare, Gurli Rydholm (numera Magnefelt) kassör och ledamöterna Nils Drakenberg och Hans Eriksson samt suppleanterna Karin Areskough och Lennart

Gustavsson. Det visade sig snart att detta inte var genomförbart eftersom det skulle kräva en ändring av SvaKs stadgar som slår fast att "Klubbens ansvarsområde utöver vallhundsproven är bordercolliens avel i Sverige" till att omfatta även Working Kelpie, och det enligt SKK endast får finnas en officiell klubb för varje ras så omöjliggjordes projektet. (WK var ju ej accepterad som ras då)

I det läget beslöt jag tillsammans med Gurli, att försöka bilda en fristående organisation som i likhet med Working Kelpie Council i Australien skulle arbeta för Working Kelpien enbart som vallhund.

Jag sonderade terrängen och fanns ett intresse fanns både i Sverige och Norge, vi kallade därför Kelpieägare till ett möte på Ultuna den 17 mars 1984. Fjorton entusiaster infann sig + ytterligare sju som anmälde att de ville vara med men inte kunde komma, inklusive en representant för Norge, och beslöt att bilda NORDISKA WORKING KELPIERÅDET. Vi fastställde preliminära stadgar och valde en interimsstyrelse som alla var djurägare: Birgitta Östergren ordförande (får), Gurli Rydholm (Magnefelt) sekreterare(får), Ellsbeth Murufushi kassör (får) samt ledamöterna Sven Olof Brodin (nöt), Britt Ekberg (får), Eli Gjöran Tröan (får) och Adele Willenfeldt (renar).

Suppleanter: Inga Olson, Kajsa Göransson och Ståle Öye. Sekreterarens första medlemslista upptog således 21 namn som hon ordnade i bokstavsordning så att nr 1 blev Brodin och nr 21 blev Östergren. Jag nämner det eftersom det funnits en del missförstånd om detta.

Under de följande åren fortsatte jag att driva frågan om separat registrering av Working Kelpie men det var inte förrän 1999 som arbetet kröntes med framgång och vi fick en överenskommelse med Kennelklubben att WK skulle registras i SKKs Annexregister under rasnamnet Australian Stock Dog /Working Kelpie trots ihärdigt motstånd från en grupp inom AfAV, och att exportstamtavlor från Working Kelpie Council skulle krävas för registrering av importer.

En typmönstring anordnades för att kunna visa att WK verkligen skilde sig från AK.

Nu fick NWKR byta namn, för som rasklubb inom SKK kunde klubben inte längre vara nordisk utan måste ha "Svenska" i namnet och efter några skärmytslingar med SKK/CS fick vi till slut bli, SVENSKA WORKING KELPIE KLUBBEN. År 2000 kunde registreringarna börja komma i gång och WK ägare kunde på begäran få sina Kelpies överförda från S­ registret till AS (annex)-registret.

Men jag har inte bara arbetat med WK på det administrativa planet, uppfödning och arbete med hundarna har hela tiden varit och är fortfarande en väsentlig del av mitt liv.

Under de 38 år som gått sedan jag importerade de första Kelpiena, har alltid en eller flera WK varit mina hjälpredor i det praktiska arbetet med djuren och kompisar på täv­lingsbanorna. Numera finns det bara får på Aspö sommartid. Varje vår köper eller lånar jag en grupp tacklamm som betar på vallen och i trädgården så att hundarna får något att jobba med.

Förr i världen tävlade jag flitigt. Min första ÖK-tävling gick jag 1974 med min första kelpie Byrosi Barkem. På den tiden arrangerades tävlingarna av Svenska Fåravelsförbundet (SF) i samarbete med den då nybildade Vallhundsklubben och diplomen pryddes av SF:s logga. Tävlingarna var annorlunda än nu, flockarna var större ca 25 - 30 får. Dessutom var betygsgränserna lite flytande så att domaren kunde bestämma om han skulle ge det högre eller lägre priset om resultatet låg på gränsen eller bara en poäng över. Jag minns så väl hur Henry funderade när jag och Barkem hade avslutat vår runda och sen till slut utbrast: "Jag måste ju ge dig ett 2:a pris!"

Sedan kom en ny import, Elfinvale Hyland, som hade lite eye vilket vi inte sett tidigare. Han fick många 2:a pr ÖK men det mest minnesvärda inträffade utom tävlan. Det var efter en vallningsuppvisning på Stenkvista lantbruksskola. Fåren skulle lastas i en hästtransport som stod en bit från uppvisningsområdet. Fåren var trötta och högst ovilliga att gå in i den mörka transporten så Hyland fick jobba hårt för att driva in dem. Då samlades en stor skara åskådare runt omkring som tyckte detta var intressantare än uppvisningen och när Hyland fick fåren att gå in, jublade publiken. Jag hade behållit en tik efter Hyland, Stormkappans Tan Sari, som jag tävlade lite med innan hon såldes till en fårägare. Hennes bästa resultat blev ett 2:a pr ÖK.

Jag tävlade också med Barkems son Emblem som också fick ett 2:a pr ÖK. Med honom tävlade jag ock­ så både spår och sök och blev uppflyttad till högre klass.

En hund som betydde mycket för mig var Dulcie, en parningsvalp efter Hyland u Elfinvale Vaksam. (Det är Dulcie som avbildas på klubbens logga). Vi tävlade mycket och hon fick ett antal 2:a pr ÖK + att hon kom på 2:a plats i Kelpiemästerskapet 1985, slagen med endast 2 p av Odd Magne Nilsen med Elfinvale Tegan. Dulcie var mor till min B-kull som innefattade hundar som Boomerang (SK får, SK nöt) och Ballero (2:a pr ÖK), exporterades till Wales.

En tik som också var mycket i elden var BelIan (Jumbuck Red Bell) som fick sitt 1:a pris ÖK får 1982 och som sedan startade på ett flertal SK tävlingar med skriftande resultat.

Bättre lycka hade jag med Scoriochre Polly som placerade sig på en 6:e plats på SK får och med likaså importerade Lucky (Glenlogie Belle) som jag under slutet av 80- början av 90-talet tävlade både SK får (6:e pl) och SK nöt (5:e pl). Att tävla med Lucky var ganska jobbigt, hon hade tränats med kommandona "Away" och "Come By" vilket jag inte var van vid, men hon tog i alla fall sitt 1:a ÖK och vann den tävlingen mot alla Border Collies, trots att jag sa fel flera gånger.

Polly var under många år en ovärderlig hjälpreda då det gällde att samla in fåren på betet. Jag hade på den tiden en fårbesättning på 50 tackor som med sina lamm gick på ett naturbete, drygt 14 ha med ängar, skogspartier och många slånbuskage. Jag visste aldrig var de höll till men jag behövde bara gå innanför grinden och sedan skicka henne att söka flocken och hämta den till mig. Det var aldrig några problem, hon hittade dem alltid och kom med alla.

Sedan följde nya importer, Riana Dan 2:a pr ÖK får, 3:e pr ÖK nöt och Scanlons Splinter 2:a pr ÖK får.

Större framgång hade jag emellertid med en annan import, Whites Candy, som vann en ÖK-tävling med ett 1 :a pr och sedan tävlade SK med hyfsat resultat. På nöt gick det inte lika bra, där fick vi bara ett 3:e pr.

Under senare halvan av 90-talet deltog jag också i ett antal tävlingar med en tik av min egen uppfödning, Stormkappans Patya, innan hon exporterades till Italien, både på får (2:a pr ÖK) och på nöt (3:e pr ÖK).

På senhösten 2000 kom Cagella Chelsea från Australien och 2000 gick jag LP i Atorp med henne och hon blev godkänd på 85 p. Tyvärr är det ju så att man får en del krämpor när man blir äldre, för min del bestod det av att jag fick svårt att gå i ojämn terräng vilket skapade problem på vallhundstävlingar. Visserligen försökte jag starta på ÖK med Chelsea, men den dåliga balansen gjorde att jag inte kunde gå i terrängen och styra hunden samtidigt, så jag fick bryta.

Detta är också skälet till att jag överlåtit åt andra att gå på VP men Chelseas dotter Stormkappans Kylie och den senaste importen Elwanvale Meg. Men här hemma får de i alla fall jobba med att flytta mina ”sommarfår" mellan vallen och fållorna i trädgården och ibland ta in dem i en fålla för inspektion.

Medan jag skrivit detta har jag hela tiden gått tillbaka till gamla protokoll och resultatlistor, men om någon vill kolla mina uppgifter skall ni inte tro att del går att göra detta på Vallreg, för fram till 1999 redovisas inte en enda WK på tävlingsresultaten. Och ännu mer häpnadsväckande är att man har inte bara tagit bort Kelpie-resultaten utan också flyttat upp Border Collieresultaten på WK­ platserna. Ett exempel bara, 1992 kom Norinvale Justin och Örjagården's Bessie på första och andra plats på en SK-tävling på Åby. Men söker man upp tävlingen på Vallreg så anges Tynelsö Boxaren (Albin) som segrare! När han i verkligheten kom trea! SVaK har försökt att via Vallreg sudda ut hela Working Kelpiens (tävlings) historia.

Ett stort tack till Birgitta Östergren som ställt upp och berättat om sig och sitt arbete med Working Kelpie som efter många år lett fram till den klubb som vi har i dag.

I samma nummer av tidningen skrev Larry Jones och Nils Drakenberg

Vi sållar oss till gratulanterna med anledning av Birgitta Östergrens 90 årsdag. Hon har haft en enastående karriär inom hundvärlden.

Angående hennes beskrivning av Working Kelpies historien i Sverige tycker vi dock att en liten rättelse behövs - nämligen den att redan 1983 hade det varit fullt möjligt (genom ett samarbete med SVaK) att få rasen erkänd av SKK.

Birgitta valde en annan väg som tog 17 år

Larry Jones Nils Drakenberg